det svåra valet att vara en bra

Nu i veckan har jag gjort ett ställningstagande. Eller egentligen tidigare, på planeringsstadiet. Jag hade tid, lust och råd att åka och hälsa på Anna och Anna på Irland men jag kunde inte. Jag vet att flyga är bland det miljövidrigaste man kan göra, har man ju alltid vetat, och någon gång måste man sluta snacka och göra något istället. Eller låta bli att göra något.

Det deprimerande är givetvis att det är ju inte så många som gör så, och då blir det inte så stor skillnad. Men men, det har man ju också hört, att många bäckar små.... Sen känns det ju inte så bra för att det hade varit kul att resa. Nu var, som vanligt, hemma och gjorde inget speciellt eftersom jag har skurit ner på mina aktiviteter av stressskäl och den här veckan har det bara varit 8-10 föreläsningar.

Min kusin skrattade när hon hörde det. Och sa att man ur utsläppshänsyn inte skulle få flyga mer än en gång var tionde år, och att hon minsann hade flugit för resten av sitt liv men det sket ju hon i. Är det kul? Är det inte ens värt att ens reflektera över?
Hör till saken att jag inte tror på att man kan betala några hundralappar och rena miljön/sitt samvete. Överbevisa mig, please!

Nåt som gav mig hopp var en krönika av Bengt Ohlsson i DN På Stan, som vanligtvis i likhet med allt i DN På Stan mest präglas av Infantil Egoism I Storstaden Stockholm (möjligtvis lite mindre). Men den här krönikan var fantastisk. Hoppingivande för mig. Det finn NÅGON mer. Läs den: Vi avgör vår framtid här och nu

Inget Irland alltså. Ingenting. Erik är för gammal för att tågluffa "billigt" (det är ju snordyrt för ungdomar också men för vuxna är det ju brutalt). Och Venezuela? Hur länge ska den här miljöångesten hålla i sig? Men jag förtjänar att ha den hela livet.

Vad är det jag säger? Är jag så jävla bra? Never ever. Men jag har iallafall gjort minst två val. Jag äter vegetariskt. Och jag flög inte till Irland.

Sluta flyg!