Estoy aqui, quieriendote!

Läser Aftonbladets och Expressens recensioner av Shakirakonserten, det är så roligt! Recensenterna har uppenbarligen inte hört andra än de hits som kommit hit och dom dissar rejält allt annat i (som det verkar iallafall) okunnighet.

Själv var jag orolig för dominans av de senare låtarna och blev överlycklig när konserten drog igång med en röjversion av Estoy Aqui. Si Te Vas, Ciega Sordomuda, Inevitable och givetvis Ojos Asi var alla med så jag kunde vara fetnöjd. Dom låtarna är ju roligare på ett annat sätt också eftersom dom vågade hon göra annorlunda. Tortura och Hips Don't Lie är ju bra låtar men....dom lät ju som på radio. Suerte (Whenever, Whatever eller vad det nu är) tänker jag inte kommentera. Den sjöngs på engelska, vilket är förklarligt, men av mindre intresse för mig.

Kan väl inte påstå att konserten var så mycket mera värd än tre, vissa partier var...mindre roliga. Min del av publiken var dock värd inget alls. Ingen dans, inget sjunga med, inte ens en liten smyghöftvickning. På andra sidan gången såg det bättre ut. Men ändå.... Skönt att sitta, skönt att slippa trängas framme vid scen, men långt ifrån huvudpersonen och som sagt...tråkpublik.

Varför jag gillar Shakira? För att det är en av få artister som jag hörde under min första tid i Venezuela som jag dels tyckte om, och dels aldrig har fått dåliga minnen av. (Det finns det annars en hel del av från den tiden). Hon står lite för det i Venezuela som jag tycker om.

Dessutom skulle jag vilja kunna dansa som hon.

Jag gillar också mina systrar. Tack för en rolig stund i Stockholm!