lodish stirrar mig i ryggen

öhm.
borde duggaplugga deluxe men går efter min standardprincip som tyvärr är "det är ändå försent, jag kommer ändå inte att klara den". på detta sätt har jag hittills...ja, ni vet.
bröt ihop en gång till idag fast jag hade lovat mig själv att det skulle vara slut med det efter senaste omtentan (lördags). vet inte vem eller vad det är som lägger pressen på mig. men, hallå liksom, pressen? allt jag kräver av mig är att jag ska klara mig. är jag dum? inte så. bara fruktansvärt lat.

eller?

orsaken var dagens seminarium. tog mig iväg till slut (hade en chans till efter den som jag egentligen skulle ha gått på) och överlevde på ett magiskt sätt min genomgång (tack vare clara bara, ingen cred till mig)
och blev godkänd.
inte för att jag tror att de vågar underkänna oss längre, men man chansar ju inte gärna.

jag tror att cbb bara är nästa prov för att se om vi är tillräckligt målmedvetna/har tillräckligt stor vilja att bli läkare. klarar man 36 poäng av detta då förtjänar man att få bli läkare. villvillvill...
samtidigt vill jag vara intresserad, sådär käckt frågvis och känna att transkriptionsfaktorer, det är minsann nästan det roligaste som finns! just nu tycker jag tyvärr att inhibitorproteiner kan dra nånstans där jag slipper höra talas om dom (men tänk om dom gjorde det! hur skulle jag då dö?) och känner mig sjukt negativ. och det är ju inte bra nånstans.

lektionerna är dock trevliga. på ett negativt sätt.
på torsdagens föreläsning satt stefan och jag och funderade på vilka i klassen som borde dö och på vilket sätt detta borde ske. det slutade med att vi ströp gabbis pennskrin i bänken. och idag satt jag och hade skriftligt samtal med christoffer.
lite destruktivt. men trevligt!